Det blev en liten paus från skrivande. En fullspäckad vecka har nu gått mot sitt slut. Har äntligen kommit igång med att jobba lite igen, såå kul och skönt :) Och så mycket uppskattning och fin feedback. Man blir varm i både hjärta och själ. Jag behövde verkligen det, då det mest känts som att jag blivit förföljd av negativitet sista veckorna. Det är svårt att hålla sin positiva anda uppe då. Jag vill verkligen inte påverkas av det negativa, men till slut blir jag det när det negativa blir för mycket. Så mycket att rodda i själv runt barnen, skola, möten, samtal mm och samtidigt jobba på att själv må bättre. Ligga på i vården, skriva egen remisser (för att jag inte tycker det går framåt i hjälp med det från vården) tack och lov så har det gett resultat iallafall. Jag saknar verkligen en stöttande hand, öron som lyssnar, en klapp på axeln. Jag blir så frustrerad ibland när det blir för mycket av allt. Jag känner mig ensam och uppgiven då, och min saknad av genuin omtanke från vissa personer blir enorm då, man märker verkligen vilka som finns för en på riktigt i svåra tider. Jag personligen tycker det är konstigt att man inte värnar mer om varandra. Vi har bara ett liv och vi har bara varandra till låns, och tyvärr är det alltför många som ej värdesätter det dom har.