Jag fick jobbet som jag var på intervju för. Så himla glad :)

Rektorn från skolan ringde mig igår, de vill att jag börjar snarast. Så på måndag börjar jag. Känner mig dock dum gentemot mitt nuvarande arbete. Men jag måste göra det som är bäst för mig och barnen, inga mer helgjobb, och en fast månadsinkomst. Som det varit nu så sitter jag varje månad och räknar timmar för att se att det går ihop sig. En enorm stress, det är ohållbart i längden. 

Plus att jag nu också kan ta vara på våra lediga helger tillsammans, och hinna med mina vänner. Visst är det skönt att ibland kunna vara ledig på vardagar så man kan stöka undan vissa "måsten" grejer. Men att jobba nästan varje helg som jag gjort nu är ingen höjdare, livet blir ganska trasigt och man missar mycket tid med familj/vänner. 

Jag är så taggad för detta nya jobb, det innebär nya härliga utmaningar och jag älskar sånt. Att få utvecklas som person och utvecklas i mitt arbete är så kul tycker jag. 

 

När vi var på semester på Cypern så brände jag min rygg, inte alls mycket. Jag började flagna och när det hade lagt sig fick jag en hemsk klåda. Har fått massor av "sol fräknar" där också. Jag smörjar mig med hydrokortison salva flera gånger om dagen. Värsta klådan är på nätterna, en svidande klåda liksom...hemskt, och jag håller på att bli galen. Har googlat på det och det står att det kan klia i ett par veckor. Funderar på att köpa allergi tabletter också och se om det kan hjälpa något. Börjar jag klia det minsta där så bir det ännu värre. Någon som varit med om liknande och kan ge tips?

 

Jag har varit i valet och kvalet nu i 1 vecka angående om jag ska höra av mig till min syster och säga att vi vill fira hennes lilla tjej som fyllde år när vi var på semester. Jag ville helst fira innan vi åkte, och hon skulle då höra av sig med förslag på dag. Hon jobbar en del, så jag förstå att det inte alltid är lätt att hitta lediga dagar. Det blev iallafall inget firande, hon hörde inte ens av sig. Jag blir väldigt osäker och obekväm i detta, vill hon inte att vi firar eller har hon glömt bort? Det är alltid jag som får höra av mig och se till att vi ses, vilket är hemskt tråkigt. Mina barn, speciellt min dotter tycker det är ledsamt att hon knappt får träffa sina kusiner. Och vi bor nära, tar bara ca 20-30 min med bil att åka. Vi har bil och dom har bil... och i min familj är det lite så att pratar man inte om saker så finns det inte...och det gör mig då väldigt osäker. Samtidigt som jag inte vågar fråga heller, jag blir som ett litet barn, rädd och nervös. jag är sådan som person som inte vill att någon ska vara arg, ledsen, besviken på mig. Varit så sen jag var liten, tyvärr har det då resulterat i att jag har gjort människor ledsna/besvikna på mig, dock inte medvetet. Jag har varit så destruktiv mot mig själv på många olika sätt genom livet, sökt kärlek, bekräftelse, respekt...men gjort det på fel sätt. Och har jag någon gång i livet känt mig lycklig, trygg och tillfredställd med livet, ja då har den där lilla djävulen tittat fram och sagt åt mig att sluta upp med där, känn inte så, du är inte värd det. Och då har jag snabbt sett till att alla dessa härliga känslor försvinner. Jag har aldrig kunnat lita på människor, har verkligen försökt, men varje gång jag gett av mig själv och kanske öppnat mig eller bett om hjälp, så har jag blivit bemött med en kall hand. Det är inte lätt då att forstätta försöka ge av sig själv. jag fick lära mig redan som liten flicka att jag frå klara mig själv, lösa mina problem själv, inte prata om känslor eller hur jag mår. Sorgligt.. 

Nu hamnade vi lite ur spår här kanske då jag egentligen bara skulle skriva av mig angående firande av systerdotter. Men ibland kommer saker ur en, och det kanske är bra.

 

Nu är det dags för en dusch, då jag tränat idag...vilket var galet svettigt, luften stod stilla på gymmet. 

 

Ha en fin dag.

/ Love S